måndag, juli 31, 2006

Det svenska språket har mer än en preposition

Det är inte värt att hoppas att folk ska sluta särskriva längre, den kampen är sedan längre förlorad. Istället har jag fått något annat att må dåligt av, och det är att fler och fler verkar tro att "på" är en preposition som går att använda i alla lägen.

För att ta ett par exempel heter det inte "recension på någonting", det heter "recension av någonting". Det heter inte heller "trailer på en film", utan "trailer för" en film". Bara så ni vet.

söndag, juli 30, 2006

The boys are back in town

Jahapp, då var man tillbaka i Sverige då. Jag är alldeles för trött för att skriva något fyndigt, så bilderna får tala för sig själva. Värt att sägas är i alla fall att Balder på Liseberg antagligen är det näst skönaste jag någonsin gjort, samt att naturen utomlands är spännande och underskön. Göteborgs klippor kändes väldigt exotiska, men jag kan samtidigt förstå att folk är avis på de fina sandstränderna vi har i Skåne; klippor är trots allt inte särskilt ergonomiskt utformade. Sist men inte minst vill jag tacka Robban, Pelle och Svenne för trevligt sällskap och utfärda ett extra tack till vår goa guide Matilda!

Ps. Daewoo är nog bättre på att göra stereoapparater än bilar, om ens det... Ds.




lördag, juli 29, 2006

Götet, here we come!

Oh yeah, nu bär det av på en miniroadtrip till Göteborg. Det ska bli spännande att se om jag spyr av karusellerna på Liseberg, återkommer om det...

fredag, juli 28, 2006

Vad som egentligen hände Materazzi...

Efter att ha återanalyserat tv-bilderna har expertis kommit fram till att det inte var Zidane som skallade Materazzi, utan att det i själva verket var Mario! Orsaken till det hela är inte känd, det blir bara mer förbryllande i och med att Mario är värsta hjälten. Kan det vara så att Materazzi snackade skit om Princess Peach?

Stressa mindre!

Japp, i tidningen häromdan stod det att forskare nu kommit fram till att stress främjar cancertumörers tillväxt. På min utbildning har det sedan tidigare nämnts en hel del studier som visar på att stress bland annat påverkar immunförsvaret negativt, och stress är en viktig komponent bland de faktorer som kan bidra till bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Vidare fick den obotliga, dödliga sjukdomen ALS ett ansikte genom nyhetsankaret Ulla-Carin Lindquist för två år sen, och även om man inte vet vad den beror på sägs det att de som drabbas ofta är människor som har många järn i elden och inte har mycket tid över att varva ner på.

Det känns inte som om det finns någon dold poäng här som jag behöver peka ut. Försök att stressa lite mindre och ta tid till sånt som är skönt och avslappnande. På ett heldagsseminarium på MAS tipsade en läkare om att man kan ta en kvart när man kommer hem från jobbet där man bara lägger sig i sängen och stänger av, bara slappnar av. Jag tror sådana småsaker kan göra stor skillnad till slut.

torsdag, juli 27, 2006

Varning för sopspioner!

Jag läste en både rolig och smått skrämmande grej i Sydsvenskan imorse:

"Sopspionerna, ett äldre äkta par, höll god koll över vad som hände vid återvinningsstationen på Helenetorpsgatan på Nydala. Och när det en dag i november förra året stod tre soppåsar utanför containern började de sina efterforskningar. I en påse blev det bingo. Där låg ett reklamutskick från sportbutiken Stadium till alla med medlemskort. Reklamen var adresserad till en 19-årig student som bor i närheten. Studenten kallades till förhör - och erkände. Han hade ställt soppåsarna där. Han gjorde det för att det var fullt i containern. Erkännandet var nödvändigt för att det nu blir rättegång"

Om man läser hela artikeln kommer det fram att det finns människor som är anställda av Svenska förpacknings- och tidningsinsamling AB för att beivra brott av den arten som 19-åringen gjort sig skyldig till. Det står även att han har erbjudits att betala böter men inte svarat, och att det är därför det blir rättegång av det hela.

Visst, jag kan också störa mig på folk som skräpar ner eller slänger sina kökssopor i pappersinsamlingen. Och det är sällan som hela historien kommer fram i en kort tidningsartikel. Men ska man verkligen få sina sopor genomsökta och bli åtalad för att man ställt soppåsarna bredvid containern när den var full? Är det inte lättare om vi sätter upp övervakningskameror vid alla sopstationer, och sedan skapar en insatsstyrka som kan omhänderta folk som bryter mot reglerna? Sopmarodörerna kan sedan föras till förbränningsstationer där de eldas upp och på så sätt betalar av sin skuld till kretsloppet?

Olivbéarnaise

Jag hinner aldrig äta upp hela paketet innan datumet går ut, så förutom när tjejen kommer över har jag inget smör hemma. Fast idag blev jag sugen på lite sås till kycklingen, så när pulverpåsen kom fram fick jag ta till det enda fettet jag har i köket: olivolja. Jag vet inte om jag kan rekommendera det, men jag fick åtminstone känna en helt ny smak, Béarnaise med lite, lite för stark smak av oliver.

onsdag, juli 26, 2006

Dagens lilla glädjeämne 2

Att tvätta är ändå rätt så mysigt, man bär ner sin tvättpåse i källaren likt en ädel gruvarbetare på väg till sitt värv. Sedan kan man sitta och drömma sig bort till hur kläderna tumlar runt, runt, runt i maskinen. Det enda som egentligen är bättre är... Äh, fuck it. Vem fan försöker jag lura? Att tvätta är kiss i sin renaste form, om jag någonsin får tillräckligt med pengar tänker jag lämna in min tvätt så att någon annan får fixa det. Så det så!

Somliga saker förändras aldrig

De senaste tre dagarna har jag sett två filmer som är så olika, men ändå har så mycket gemensamt.

Ken Park är en film av Larry Clark och Edward Lachman från 2002 som fick mycket uppmärksamhet för sina vågade sexscener (bland annat får man se en ung kille stryponanera till damtennis och få utlösning). Rullen inleds med att en kille skjuter skallen av sig. Det knullas och knarkas, föräldrarna är svin, medan ungdomarna försöker fylla sitt liv med mening.

The Last Picture Show från 1971 är en Oscarbelönad film av Peter Bogdanovich i svartvitt. Den utspelas i en liten håla på femtiotalet, och vi får följa ungdomar som har sex, dricker, bråkar och försöker hitta något vettigt att göra. Någon åker iväg till Koreakriget, en annan gifter sig och en tredje blir kvar medan ödsligheten äter sig in i stan.

Hur olika filmerna än är, trots att det är trettio år mellan dem, handlar de i grund och botten om samma saker. Vuxna som inte riktigt förstår, försöken att hitta en mening i tillvaron, längtan bort till något större, bättre som lockar men kanske inte ens finns. Framför allt om drömmar och längtan.

Det är fint hur de viktigaste sakerna i livet är tidlösa.

tisdag, juli 25, 2006

Räddaren i nöden

Säg att man somnar orolig, drömmer mardrömmar om kärlek och vaknar halv åtta på morgonen. Det finaste som skulle kunna hända då är att få höra rösten från den enda personen som kan få det att bli bra igen. Och när det sedan händer på riktigt, minuter efter att man vaknat, då frågar man sig om det kanske inte ändå finns saker som är förubestämda.

måndag, juli 24, 2006

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för Alex!

Efter mer än ett halvårs träning med Metros minikryss klarade jag idag mitt första helsideskryss! Låt gå för att det var Metros enkla variant och att jag misslyckats med flera stycken innan, men nu har jag passerat en riktig milstolpe!

Ett varv = gult kort, Två varv = rött kort

Så, nu har fotbolls-VM varit slut ett tag så folk kanske börjar bli sugna på att läsa någon fundering om spektaklet. Något de flesta stör sig på är de mängder av filmningar som förekommer. Likaså jag, det är pinsamt att se en spelare rulla över halva planen i obeskrivliga smärtor efter att han blivit fälld. Ännu mer pinsamt blir det eftersom det är svårt att rulla om man är skadad, tro mig. När jag var sexton bröt jag lårbenet i en fotbollsmatch samtidigt som jag petade bollen mellan benen på målvakten. Det hördes ett högt brak och jag föll till marken. Instinktivt började jag vrida mig, men nu kommer det relevanta med anekdoten; jag kunde inte ens vrida mig ett halvt varv, smärtan som sköt upp från benet stoppade mig effektivt från det. Alltså är jag hyfsat övertygad om att alla som rullar en massa bara låtsas att det gör jätteont, för om de verkligen fått en ordentlig smäll skulle de fan i mig legat stilla och gråtit en skvätt istället. Alltså, ett rullat varv borde automatiskt ge gult kort, två borde medföra omedelbar utvisning. Någon som säger emot?

söndag, juli 23, 2006

Små saker man aldrig trodde man skulle få användning för

Min polare Svenne gav mig i februari en USB-fläkt som inflyttningspresent, en riktig plojgrej. Men den var snyggt blå och fick stå bredvid monitorn av just den anledningen (samt att det är artigt att låtsas använda prylar som man får i present, det vet väl alla).

Men den senaste månaden har det varit runt trettio grader i min ventilationslösa lilla etta, så mot alla odds har jag fått användning för denna lilla gudasända pryl. Just i detta nu svalkar den mig, a real lifesaver! Frågan är om inte den räddat mitt liv, på riktigt. Tack Svenne!



OBS! Det är inte min håriga arm på bilden

lördag, juli 22, 2006

En saga

Det var en gång ett kungadöme med en tjock, gladlynt kung. Han var inte den perfekta kungen, men han brydde sig om sitt folk. De flesta som bodde i landet hade det rätt så bra, somliga hade det lite bättre ställt och andra lite sämre. Det fanns vissa som var fattiga, men de var inte så många och det fanns folk som tog hand om dem. Saker och ting fungerade ungefär som de hade gjort under lång tid. Men svåra tider svepte in över landet. Snart kom det sig så att människorna i riket hade levt under kungen så länge att de började fråga sig om inte det var så att de ändå kunde få det bättre. Och det var det den onde trollkarlen hade väntat på.

Han lovade folket att om de lät honom styra kungadömet skulle de få mycket större frihet och bli lyckligare. Visst, de som hade det svårt skulle få kämpa lite extra och få lite mindre hjälp men om de också ansträngde sig skulle de få det bra till slut. Folket lyssnade, och eftersom de var trötta på hur allting var intalade de sig själva att det skulle bli bättre om de gjorde som trollkarlen sa. Mycket riktigt valde de den onde trollkarlen till kung, och det tog inte lång tid förrän förändringarna började ta vid.

Vad ingen visste var att den nye kungen inte hade allas bästa i åtanke. Han ville ha ett starkt kungadöme för de starka, ett som såg bra ut fast det inte var så under ytan. Räkenskaperna i riket pekade mycket riktigt uppåt, allting såg bra ut i pappren. De som hade det hyggligt fick mer, och de som hade mycket fick ännu, ännu mer. Men de som tidigare hade hankat sig fram eller inte klarat sig alls, för dem gick det sämre och många av dem gick under helt och hållet.

Folket frågade sig hur det hade kunnat bli så. De tittade på varandra, pratade i gathörnen och kom ihåg den tid när allting hade flutit på i stilla lunk. Sakta men säkert började de inse att de hade blivit lurade, att de hade haft det bättre förr och att det var de själva som gjort att det blev som det blev. Men då var det redan försent, inget blev som det hade varit igen.

fredag, juli 21, 2006

Kollar kändisarna på South Park?

För den som inte har sett South Park kan jag säga att det är en hyfsat extrem satirserie som nu är inne på sin tionde säsong i USA. Ofta gör de narr av kändisar, och i ett av de senaste avsnitten var det dags för Oprah Winfrey. Hennes nedre delar (musen hade brittisk accent och stjärthålet en dialekt mer åt det irländska hållet) var trötta på att i åratal ha blivit försummade på grund av att hon jobbar så mycket. De främde delarna var ledsna över att Oprah inte längre lekte med dem i timtal och de bakre ville inget hellre än att hon skulle ta ledigt så att de kunde få se Paris. Det hela mynnade ut i ett gigantiskt gisslandrama, där musen höll i en pistol. Tragiskt nog dog de båda, utan att ha blivit tillfredsställda eller fått resa runt i världen, medan Oprah klarade sig.

Som ni kanske förstår är South Park den bästa tecknade serien någonsin, The Simpsons och Family Guy kan slänga sig i väggen. Men det var inte det jag funderade över efter att ha sett avsnittet. Istället frågade jag mig om det någonsin händer att kändisar ser avsnitten? Tänk om Oprah hade sett det där hon var med. Hade hon blivit hur förbannad som helst? Hade hon skrattat? Hade hon funderat över om hon jobbar för hårt och kanske behöver lägga lite mer tid på sig själv?

Jag har nog åtminstone sett ett par timmar av The Oprah Winfrey Show under mitt liv. South Park kanske verkar pubertalt för vissa, men faktum är att tjugo minuter av den serien fick mig att tänka till mer än vad alla timmar av Oprahs program gjort.

torsdag, juli 20, 2006

Tv-spel är mode!

De senaste åren har det börjat debatteras kring huruvida tv-spel är kultur eller ej. I mitt tycke är det så självklart att så är fallet att jag inte ens tänker ta upp den diskussionen idag. Däremot är det intressant att modeskaparna verkar ha inspirerats av tv-spel, i det här fallet handlar det om det härligt utflippade japanska Katamari Damacy som går ut på att man ska rulla en boll som saker kan fastna på. Bara mindre föremål än bollen fastnar, så man börjar med matbitar, insekter, leksaker etc. tills bollen blivit så stor att man kan börja med människor. Till slut rullar man upp hus, öar och moln. Härligt psykat!



onsdag, juli 19, 2006

Är man gammal nu?

När jag bodde hemma gjorde jag mig lustig över att min mamma ibland torkade av tallrikarna med papper när vi ätit färdigt. Hon sa att det blev lättare att diska dem sen om man gjorde så. Det var ett tag sedan jag tänkte på det sist, fram till idag. Innan jag skulle diska min teflonpanna tog jag lite toapapper från diskbänken (av någon anledning är hushållspappret alltid slut) och drog av de torkade resterna för att slippa få en massa skit i diskborsten. Då slog det mig vad jag höll på med. Visst, det var kanske bara en liten grej. Men det går inte att komma ifrån att det var första gången jag gjorde något man sett föräldrarna göra och som man svurit på att man aldrig skulle göra själv. Vad blir nästa grej? Eller glöm det, jag vill nog inte veta...

Saker man borde fattat

Jag lyssnade precis igenom större delen av Britney Spears produktion för att se vad som var värt att spara. Till slut insåg jag att man inte behövde mycket mer än det som finns på hennes greatest hits-album My Prerogative. Man skulle kunna tycka att jag borde ha insett det i förväg, om jag bara tänkt till lite, lite, liiiiite. Där har vi ett par timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få igen, och det värsta är att jag bara har mig själv att skylla.

Dagens lilla glädjeämne

Jag gillar små saker som gör en glad och lyfter ens vardag. Som till exempel Easy Glide-tandtråd. Glöm den där breda, grova saken som bara fransas sönder, fastnar mellan tänderna och misshandlar tandköttet. Easy Glide är the shit, smeker tänderna och fastnar inte. Liten lycka för 26kr!

Fler filmmaraton!

Sådär, då är man precis hemkommen efter att ha lyckats beta av alla tio Fredagen den 13:e-filmerna. Visserligen tog det tre sittningar, men oj vilken känsla att äntligen ha sett alla efter varandra. Det är något speciellt med att sitta med polarna och snacka för fullt till filmer som kräver 4.57% av tankeverksamheten för att man ska hänga med i vad som händer. Del fyra är helt klart bäst, med en grymt blodtörstig Corey Feldman (ni vet, barnskådisen i Stand by Me) som ger Jason den värsta omgången någonsin. Fyran är tätt följd av sexan, sjuan och trean. Sedan är det väl lite sisådär, de tre sista var nästan plågsamma eftersom de går för långt från grundformeln för serien. Jason ska inte a) åka till Manhattan b) göra folk besatta genom att överföra en bajskorv via mun mot mun-metoden c) befinna sig i rymden. Jag menar, hur skulle det se ut om Teddy Lucic gick upp på en hörna och gjorde en bicycleta i krysset? Det funkar helt enkelt inte.

Nästa projekt blir väl ett Terror på Elm Street-maraton, det har jag kört två gånger förut och Freddy Krueger tröttnar man aldrig på. Det är tre filmer mindre, serien håller betydligt högre kvalité rent filmmässigt och mördaren är lätt übercool jämfört med Jason.

söndag, juli 16, 2006

The Power of Love

Jag hatar låten Boten Anna. Inte så mycket att jag går omkring och tänker på den hela tiden, men tillräckligt mycket för att jag varje gång jag hör den ska må lite dåligt och önska att Basshunter aldrig gjort den. Att till och med danskarna på Roskildefestivalen gick omkring med bergssprängare och spelade låten gjorde inte saken bättre.

Igår sjöng någon på refrängen och fick mig att tycka att det lät vackert, riktigt fint. Samma person har fått mig att höra melodin i tyska, ett språk som jag tyckt varit rätt så grovt och salivskjutande. Och hon får mig att pröva sånt jag aldrig gjort innan (och tycka om det och vilja göra det igen). Och en massa mer...

Ibland är allting jäkligt gött.

lördag, juli 15, 2006

The Tough Alliance = Totalt Tragiska "Artister"

Jag hade faktiskt laddat ordentligt inför konserten på KB igår, skit samma att jag skulle gå upp klockan sju på morgonen dagen efter för att jobba. Vi snackar ju ändå om TTA. Skit samma att de i augusti förra året mimade sig genom en så kallad spelning på samma ställe, sedan dess borde de ju ha hunnit turnera en del och skaffa sig lite scenvana. Vid halv två, när gruppen är en halvtimme försenad, börjar mina polare droppa av och dra till andra ställen. Jag stannar. Vid tio i två kommer två killar in på scenen, totalt väck tumlar de omkring och turas om att mima in i en mikrofon medan den andre mimar rätt ut i tomma intet. När någon i publiken snor micken nöjer de sig med att mima med hjälp av stativet. Ungefär en kvart senare är det över, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Om inte annat har jag varit med om något helt unikt.

Ännu intressantare blir det när jag och en polare söker upp arrangören för klubb Kollo och vill ha pengarna tillbaka. Enligt honom borde man veta att det här är TTA:s "grej", "koncept" eller vad man skulle vilja kalla det, att de alltid gör så. Ganska snart handlar det inte om att få pengarna tillbaka, inte heller att lyckas få en ursäkt, utan mer att försöka få arrangören att åtminstone medge att det som precis utspelades på scenen var skit. Vilket inte heller går så bra.

Tydligen vet alla utom jag att TTA:s "konserter" är... som de är. Men om det mot förmodan finns någon som missat den delen av allmänblidningen och som jag kan hjälpa att spara sina pengar i framtiden har jag gjort en god gärning. Se en cool snubbe som Daniel Boyacioglu istället, han gjorde en grym spelning i våras men den gången var det tyvärr nästan tomt på stället. Just det, TTA skulle vända skivor på Crush klockan två, det vill säga samtidigt som de gick av scenen på KB. Det vore kul att få veta hur det gick.

Kvällen medförde åtminstone något positivt: Carl Reinholdtzon Belfrage var DJ i vinylbaren. Detta innebär med största säkerhet att han inte är något slags Charlie Kaufman-påfund som Nöjesguidens redaktion kokat ihop - så pass skruvade skribenter kan alltså existera på riktigt!

fredag, juli 14, 2006

Sömnlös i Skåne

Förr, när jag jobbade heltid på macken, hände det alldeles för ofta att jag började kvart över sex på morgonen. Detta innebar att jag var tvungen att gå upp innan sex på morgonen, något som borde vara förbjudet enligt FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna. Oftast kom jag inte i säng förrän vid tolv kvällen innan, vilket i sin tur ledde till att jag stod som en zombie på jobbet till två eller tre då jag kunde åka hem och fortsätta min zombieexistens tills det var dags att lägga sig. Behöver jag tillägga att det inte var det bästa livet att leva?

Jag ska börja jobbet om två timmar, så varför sitter jag och skriver? Har jag inte lärt mig någonting? Är jag dum i huvudet? Nja, snarare tvärtom. Med tanke på att The Tough Alliance spelar på KB (ikväll? Imorgon? Vad fan ska man skriva när klockan är fyra på natten?) lite senare idag tänkte jag vara duktig och lägga mig i tid för att orka med jobbet och allt festande, så jag somnade redan halv elva. Detta skulle gett mig sju timmars sömn, inte mycket men tillräckligt för att fortfarande vara människa.

Döm om min förvåning när jag vaknade halv tre och inte kunde somna om. Tro mig, jag ville. Jag försökte. Men ingenting hjälpte. Så nu sitter jag här och funderar på hur pigg jag kommer att vara om en och en halv timme när det är dags att gå upp, om det överhuvudtaget kommer att vara så att jag sover. Inte nog med det, jag ska upp och jobba klockan sju på lördag morgon med så det kommer att bli en intressant helg: sömnlös torsdag, jobb på fredag, The Tough Alliance på klubb kollo på KB på fredagkvällen och öppna macken kvart i åtta på lördag morgon. Någon som vill byta?

torsdag, juli 13, 2006

Not Quite Friends But Not Quite Strangers

Jag har lyssnat på Mews album Frengers många gånger, fast aldrig förstått titeln. När jag får hem CD:n och öppnar den står det "Not Quite Friends But Not Quite Strangers" (Frengers). I konvolutet finns det bilder på ett klassrum där det undervisas i tjurfäktning, två tjuratrapper för övning, luckan där tjuren släpps in i arenan samt en sjukhussäng där matadorens kläder ligger snyggt staplade på en stol bredvid. Och man ser inte en levande själ på en enda av bilderna, vilket förmedlar en kuslig känsla av tomhet. Förutom på framsidan, från vilken en ung tjej/kille i matadormundering tittar rakt på mig med en blandning av misstrogenhet och nervositet.

Och då frågar jag mig: är det matadoren och jag som börjat lära känna varandra, som inte längre är främlingar nu när jag fått se hur hon/han har det på jobbet? Ska jag berätta hur jag har det, kommer då blicken på omslaget att vara mer avslappnad nästa gång jag möter den? Eller är det jag som är tjuren, är det därför jag möts av den osäkra minen? Är det mitt fel att alla bilderna är tomma på liv, att matadorens kläder är avlagda bredvid sjukhussängen? I så fall vill jag be om ursäkt. Jag ville inte göra det, men det var antingen du eller jag. Du eller jag.

onsdag, juli 12, 2006

Något ni redan läst om nedladdning

Häromdan beställde jag sex skivor på Cdon, gemensamt för alla var att ingen kostade över 99kr samt att de spelats en hel del på min dator innan jag köpte dem. Något annat typiskt för albumen är att man kanske inte fastnar för dem genom tio minuters provlyssning i en skivbutik. Hur som helst tänkte jag komma med tre faktum, sedan kan ni själva dra en slutsats. Jag köpte skivorna därför att:
  1. Jag lyssnat in mig på dem
  2. De var på rea
  3. Jag ville stödja artisterna
Nu kan ni fundera på om skivindustrins största problem är
A) Nedladdningen
B) Priserna

Om ni undrar vilka skivor det var så kan jag tipsa om:
Deftones - Around the Fur
Mew - Frengers
The Tough Alliance - The New School
The Knife - Silent Shout
Gentle Touch - Gentle Touch
Lo-Fi-Fnk - Boylife

Nu väntar jag för övrigt på att Cat5, Vive La Fête och Daniel Boyacioglus skivor också ska hamna under hundralappen.

Jag är besegrad...


Igår fick jag bita i det sura äpplet. Någon gång efter tolv gav jag upp, det blev ett byte till "Easy" som svårighetsgrad i God of War. Nu ska jag bara spela färdigt det jäkla spelet, sedan blir det nog böcker, South Park och annat nyttigt ett tag tills jag kommit över den värsta skammen.

tisdag, juli 11, 2006

TV-tips: Lucky Louie


Det är inte ofta man får se en naken människa i en amerikansk sitcom, eller höra gnäll om hur någon svettas sperma. Vid närmare eftertanke har jag aldrig sett eller hört det. Som tur är finns det numer en serie som heter Lucky Louie där allt icke rumsrent finns med, en 2000-talets Våra värsta år. Visst, serien kanske inte är lika välgjord och strömlinjeformad som Vänner eller Seinfeld, men den har en ironi, opolerad charm och trashig uppgivenhet som gör den väl värd att se. Om My Name is Earl var den påkostade versionen är detta lågbudgetalternativet när man vill se White Trash-sitcom. Dessutom är titelspåret en skön rocklåt med munspel och lite Bob Dylan-vibbar.

Kolla in Lucky Louie-hemsidan

Att bli förnedrad av ett spel

Jag har spelat TV-spel i två tredjedelar av mitt liv. Jag trodde jag var rätt så grym. Jag hade fel. I det välgjorda God War var jag högmodig nog att välja "Hard" som svårighetsgrad, och jag dör. Jag får börja om. Igen. Och igen. Och igen. Till slut frågar spelet "Vill du byta till den lätta svårighetsgraden?". Jag är besegrad, och spelet har levererat en diss som inte går att skämta bort. Med en utåtstående ådra pulserande i pannan väljer jag "Nej", börjar om och dör. Igen. Och igen. Och igen...

måndag, juli 10, 2006

Vad skulle du hetat som Brasiliansk fotbollsstjärna?


Inte vet jag, men som tur är finns det en fräck hemsida som hjälper dig. Skriv in namn och önskat tröjnummer så får du veta hur du skulle sett ut bakifrån när du blev utslagen av Frankrike i VM-kvartsfinalen...

If you played for Brazil, What would your name be?

Dagens musiktips

Jag har aldrig lyckats fastna för legender som The Smiths och New Order, varför vet jag inte. Men det gör inget, för nu har version 2.0 kommit. Gentle Touch har parat åttiotalsvibbar med elektron från nya favoriter som The Tough Alliance, Le Sport och Lo-Fi-Fnk och skapat störtskön, smäktande pop. Gå in på deras hemsida, ladda ner två smakprov, njut och håll tummarna för ett album så snart som möjligt!

Låtlista:
1. Memories

2. Speaking of reasonable

3. Fascination

4. Smedby

Gentle Touch-hemsidan

Hårdporr + klädreklam = sant?

För ett par veckor sedan halkade jag in på något jag aldrig sett förut, ett klädföretag som bestämt sig för att ta hjälp av hårdporr i marknadsföringen av sina kläder. Riktigt udda, men ändå intressant eftersom det väcker debatt. Så hur lyckades Shaïwear (som företaget heter) då?

Reklam har i mina ögon syftet att antingen a) locka människor att köpa en produkt och/eller b) skapa uppmärksamhet kring produkten. Jo, reklamen är värd att diskutera, så kriterie b är uppfyllt. Fast jag blev inte särskilt lockad att köpa något av det jag såg, alltså misslyckades man med det viktigaste kriteriet.

Kläder ska vara något snyggt som samtidigt ger uttryck för en personlig stil och på så sätt blir en förlängning av individen som bär dem. Skådisarna i filmklippen har noll utstrålning, det enda de lyckas med är att se nollställda och kåta ut. I slutändan blir kläderna lika intetsägande som modellerna som bär dem. Synd, för det var åtminstone en intressant idé.


Klicka på länken för att komma till onlinekatalogen, varning utfärdas för hårdporr!

Våga vägra nyinspelningar (för fan)!

Jag såg en trailer för The Wicker Man häromdan, en skräckis med Nicolas Cage. Han åker till ett skumt ställe för att leta efter sin försvunna dotter, hamnar i någon mystisk sekt, sen är det läskiga småflickor (som vi inte alls fått för mycket av de senaste åren) och annat blaha för hela slanten. "En dussinskräckis till, är det något att skriva om?" frågar ni? Nja, egentligen inte. Inte om det inte vore för att The Wicker Man spelades in redan på sjuttiotalet, med en kultigt creepy Christopher Lee (Sagan om Ringen-Saruman) som sektledare.

Och nu får det fan vara slut med att Hollywood tar originella berättelser, amputerar bort all känsla som sticker ut och passar in det i förpackningen som deras filmfabrik spottar ut.
The Texas Chainsaw Massacre, The Fog, The Ring, The Wicker Man, The Omen, listan kan göras mycket längre men jag orkar inte mer. Värst av allt är att många av kidsen kanske aldrig får se originalen, det är egentligen det som gör mest ont; att guldkornen faller i glömska medan skiten vaskas fram...

Okej, för att skruva till det lite får jag tipsa om tre remakes där man faktiskt
tillfört kvalitéer istället för att våldta originalen. The Thing (1982), The Fly (1986) och The Hills Have Eyes (2006) funkar faktiskt bättre än originalen.