lördag, september 30, 2006

Ett litet steg bort från vardagen 2

Idag, när det var fem minuter kvar av mitt benpass på gymmet hör jag en kille gå från biff till biff och fråga om de ville hjälpa honom och en annan snubbe bära ett piano tre våningar upp för 300kr. Han fick nej efter nej, och jag var också inställd på att ge någon dålig ursäkt och sticka hem för att slappa istället.

Fast när han kom fram till mig så var det något som slog slint i skallen på mig. Jag bestämde mig för att göra tvärtemot vad jag brukar. Därför tackade jag ja och blev skjutsad inåt stan, trots att jag var helt slut i benen. En halvtimme senare blev jag lämnad på gymmet, 300kr rikare, en upplevelse rikare och med en avklarad utmaning under bältet. Dessutom fick jag träffa en kille som jag antagligen aldrig skulle pratat med på gymmet annars och höra lite om hans spännande liv.

Och allt detta för att jag agerade tvärtemot min naturliga impuls!

Tungt

Den här terminen läser vi socialpsykologi, och förutom en hel del litteratur att plugga in har vi fått en riktigt tung uppgift. Vi kommer att köra grupparbete i samma konstellation hela terminen, vilket är rätt så lång tid. Visst är det sällan alla drar jämnt med alla precis alltid, men i vanliga fall kan man sopa problemen under mattan och gå vidare när arbetet är slutfört. Så är det inte nu, för en av våra uppgifter under terminen är att bearbeta och analysera vad som händer i gruppen.

Och det är nu som man börjar fatta att det inte kommer att vara en dans på rosor att jobba som psykolog. När man tvingas härbärgera negativ energi istället för att skärma av den, när man tvingas gå in på djupet av det som skulle vara lättare att slå ifrån sig, då rinner kraften ur en riktigt fort. Jag var helt körd igår när jag efter skolveckan skulle jobba kväll på macken. Fast på något sätt är jag ändå glad att jag går igenom det här, även om det är jobbigt är det nyttiga erfarenheter som man växer av.

Som tur var slutade kvällen fint. Jag och a certain someone var på KB och såg Hello Saferide, och där hände något konstigt. Det kanske är inbillning från min sida, fast det kändes som om bandet utstrålade en sådan positiv energi att jag blev helt lugn igen. Tankarna blev lätta och fridfulla istället för tunga och jobbiga. Sedan avslutade de med Loneliness Is Not Better When You're Alone, vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att tönta mig och gråta en liten skvätt.

torsdag, september 28, 2006

Busy

Ja jävlar, det är så att jag knappt orkar skriva det här. Det har varit mycket i skolan de senaste veckorna, fast ikväll var jag på hockey (vilket är den första fritidsaktiviteten förutom träningen som jag hunnit med på hela veckan). Vad skönt att Malmö förlorade då... De kämpade och gjorde till skillnad från sina fotbollsmotsvarigheter här i stan allt de kunde, men tyvärr räcker inte kunnandet till och det lär bli en lååång säsong.

När jag kom hem vid tio blev det vidare plugg, till tentan om en och en halv vecka ska vi själva göra frågor åt varandra så jag fick försöka snickra ihop lite lustiga alternativ. Nu är det äntligen färdigt, plus att här är diskat och undanplockat så jag tänker krypa ner i sängen och varva ner innan det är dags att gå upp klockan sju igen.

Glömde jag säga att jag är glad ändå? Trots allt som ska göras och den lilla tid jag har över till annat än plugg känns det ändå som om jag har kontroll på saker och ting för första gången på väldigt länge. Hoppas jag kommer att kunna sprida lyckan till de runtomkring mig med. Jag är inte ens sur över att jag ska jobba fredag kväll och söndag morgon, för jag ska ha en massa annat skojigt i helgen med!

onsdag, september 27, 2006

Terapi, timme sex och sju

Det är skönt överraskande att man kan få ut så mycket av att bara prata lite med en klok människa som kan hjälpa en att få lite distans till och kontroll på saker och ting som tornar upp sig över en; om man blir större än det som sätter krokben för en har det inte längre makten att sabba saker och ting. Lite som när Nancy konfronterar Freddy Krueger i slutet på Terror på Elm Street och får honom att försvinna med ren viljestyrka.

Kul att jag liknar ett av de viktigare framstegen i mitt liv vid mitt livs viktigaste skräckfilm. Nåja, för er andra kan jag likna det hela vid ett totalt tilltrasslat garnnystan. Man får hjälp med att lösa upp knutarna, sortera trådarna, se vilken ände som hänger ihop med vilken och slutligen att med hjälp av insikten se till så att det inte trasslar ihop sig igen. Visst, när man går därifrån känns det som om någon kört med en elvisp i huvudet på en. Men samtidigt som man känner sig mentalt överkörd är det en lika skön känsla av att man varit duktig som när man är helt slut i kroppen efter gymmet.

tisdag, september 26, 2006

Pengar som INTE bränner hål i fickan

När min framtida insättning från macken syntes på internetbanken trodde jag inte mina ögon, men efter att ha fått lönespecifikationen igår visade det sig att det omöjliga var sant - jag är numer rik (med studentmått mätt). De nyfunna pengarna fick mig att tänka på hur jag är van vid att handskas med kosing, och hur jag ändå blivit lite bättre på det.

Om detta varit för två år sedan skulle jag bara behövt kolla på min önskelista, sedan hade jag under en månads tid köpt tio dvdfilmer (trots tiotals inplastade i hyllan), några tv-spel (trots tio ospelade som väntade), kanske ett par aggressive-rullskridskor (trots att jag redan hade två par) och ett par sneakers (jodå, fanns redan några i hyllan). Och så hade de pengarna varit slut.

Nu tänker jag inte längre så. Det finns inga filmer på min inköpslista, jag har många spel kvar att spela och jag har sålt två par rullskridskor så jag bara har ett kvar. Det blir kanske till att beställa en cd-skiva eller två, och så kanske jag skaffar en DS Lite ändå... Visst, det är en lite onödig pryl. Men något får man faktiskt unna sig, och det kommer - till skillnad från förr - att finnas pengar kvar när jag är färdig med inköpen. Så jag skulle vilja säga att jag visar klara tecken på tillfrisknande. Och något får jag köpa, för ingen är ju helt frisk!

måndag, september 25, 2006

Skolk?

Just nu borde jag egentligen vara i skolan, fast istället sitter jag hemma och pluggar och åker in till Lund till efter lunch istället. Varför? För att vi har så mycket att läsa att det känns som om man inte ens hinner med föreläsningarna. Efter skolan har jag terapi (dubbeltimme) och sedan är det annat skolarbete som gäller så det blir inte direkt tid till att läsa ikväll.

Grejen är att min uppfostran gett mig ångest inför skolk, så jag har en inbyggd spärr mot att hoppa över skolan. Som tur var fanns det någon som kunde påminna mig om att vi får lov att vara borta 20% på den här delkursen och att de här morgontimmarna var minst lika bra lämpade till att plöja Wheelans Group Processes: A Developmental Perspective - tack!

söndag, september 24, 2006

Motionera mera

Okej, jag skäms lite över att jag kommer att låta som värsta hurtbullen nu (jag brukar störa mig på klämkäcka människor i vanliga fall). Fast grejen är att jag vaknade helt bombad i skallen, hade spelat tv-spel till alldeles för sent med en klasskompis och snusat fler prillor än jag borde konsumera på en hel vecka. Pluggandet gick segt och jag kände mest för att somna.

Fast efter en sväng till gymmet känner jag mig hur pigg som helst, segheten är som bortblåst. Det kanske blir pluggat resten av söndagen ändå! Hoppas nu bara det håller i sig, så att jag slipper äta upp mina ord...

Tidernas bästa musikvideo (och den näst bästa som bonus)

Jag har redan delat med mig av det snyggate skivomslaget någonsin, och nu är det dags för den absolut bästa musikvideon jag vet: Aphex Twins Windowlicker. Det är svårt att beskriva min första upplevelse av den, men det kan sammanfattas med att jag kom hem på fyllan, såg den på ZTV och frågade mig om jag drömde eller var vaken!



Men det räcker inte med en video, för den näst bästa jag vet är så grym att jag måste ta med den med. Johnny Cashs cover på Nine Inch Nails Hurt är så fin att jag får tårar i ögonen varje gång jag ser den, och jag köpte en skiva med honom bara för att få videon på en bonus-dvd.

Smak (och avsaknaden av den)

Jag var med om något spännande för ett tag sen. Rätt så nytt för mig, fast kanske inte er andra. However så var jag hos ett par på fest, och då blir det så att man går runt och kollar lite i hyllorna. För att få fram poängen kommer jag att behöva ge mig ut på ett sidospår, som går ut på att folk kan ha "finare" eller lite mer folklig smak.

Vissa av er har kanske varit hemma hos en dejt, och när ni sonderat terrängen har ni upptäckt att cd-hyllan är proppad med hits for kidz, absolute music, Celine Dions nyaste, Thorleifs Greatest Hits eller andra titlar som inte ger fullt med cred-poäng. När detta inträffar är det inte helt befängt att börja undra över hur det ligger till med personens smak. Samma sak kan även gälla böcker och filmer, det känns inte helt originellt om man bara hittar Henning Mankell, Liza Marklund, Dan Brown, Jackie Collins, Steven Seagals samlade verk samt varenda film som Jerry Bruckheimer producerat. Visst, min hylla är väl inte helt fläckfri, jag har såväl Stephen King till max som American Pie 1-3 och en massa annat
lättsmält, fast jag har en hel del annat också som gör att man frågar sig vad jag kan vara för en sjuk jävel. Och det är lite så jag gillar det, när man blir nyfiken på någon utifrån deras smak!

Fast den här gången handlade det ju om något helt annat än att bli nyfiken på någon utifrån deras smak, och det är när man blir nyfiken på varför någon verkar ha avsaknad av smak. Paret jag var hos hade en filmhylla som lätt var över medel i coolhetsgrad, och bokhyllan var hur spännande som helst. Fast det skumma kom när jag hittade tv-spelshyllan, för det var där jag ställdes inför något jag inte varit med om tidigare. Ni som ser ner på tv-spel tror säkert att allt är samma skit, men icke; precis som inom andra kulturyttringar finns det titlar med mer eller mindre cred. Och här var hyllan full av karaokespel och spel baserade på filmer, sådant som motsvarar tuggummipop och popcornfilm - underhållning för stunden utan att ge någon djupare behållning. Paret jag var hos var jättetrevliga och jag kände dem inte så bra så jag vågade inte fråga, men det hade varit kul att få veta om de kände till alla fina, djupa och omskakande spel som finns här i världen och som man kan bära med sig i hjärtat långt efter att man spelat dem.

fredag, september 22, 2006

Var det bättre förr?

Jag har tagit alla mina poäng på psykologprogrammet hittills, men man kan väl inte påstå att jag tagit ut mig. Så för att inte ha så dåligt samvete har jag börjat läsa lite den här terminen. Blev det bättre för det? Nix, för nu när man bryr sig mer inser man hur mycket det är som ska läsas (och hur omöjligt det är att hinna med allt)!
Ångesten är lite annorlunda nu, fast jag är inte säker på om den är större eller mindre. Nåja, det är i alla fall tanken som räknas. Eller?

torsdag, september 21, 2006

Varför, varför, varför...


...lånade jag ett Nintendo DS av min klasskompis ("tack", Jimpa)? Jag som inte skulle skaffa ett, utan låta bli, spara pengar och syssla med vettigare saker. Det räcker väl att jag spelar för mycket tv-spel hemma, ska jag göra det när jag är ute med?

Men smart som jag är tog jag emot den läckra prylen, och när jag väl kom underfund med hur det där skumma japanimporterade spelet fungerade var jag totalt fast. Bussresan mellan Lund och Malmö har nog aldrig gått så fort.

Nu är bara frågan:

A) Hur ska jag kunna låta bli att skaffa ett DS?
B) När ska man få tid att höra sina egna tankar? På bussen har man ändå kunnat filosofera lite, långt bort från internet och tv-spel. Fast nu är det kanske slut med det med.


Gissa bilden

Den här bilden tog min polare och skickade till mig, kan ni gissa vad det är? Jag drogs först åt chokladglasshållet, tror ni det är rätt? Klicka på comments to find out...


onsdag, september 20, 2006

En annorlunda utvisning

På farsans födelsedagskalas i onsdags fick jag höra en klassiker i repris: hur min ena brorsa blev så förbannad över ett domslut att han tog sig till domaren, plockade av dennes glasögon, putsade dem, satte tillbaka dem och frågade "ser du bättre nu?". Den stackars domaren blev tydligen så förnärmad att han inte kunde dra upp det röda kortet snabbt nog. När får vi se Zlatan göra likadant?

tisdag, september 19, 2006

Från äcklad till förstående

För några veckor sedan fick jag hem ett informationsblad från ett främlingsfientligt parti. Jag kommer inte ihåg om det var Sverigedemokraterna eller något annat pack, men vad jag minns är att representanterna såg ut som vem som helst. Av alla ansikten är det ett som fastnat, en äldre herre med prydlig fluga som kunnat vara någons snälle morfar.

Det var något skrämmande med det, att ondskan inte har något specifikt ansikte och kan finnas var som helst. Tänk på hur vi genom medierna får lära oss att de som vill oss illa är det där ungdomsgänget vi går omvägar kring när det är mörkt, fast i själva verkat kan det vara den där hygglige killen som hjälper en tant över gatan som har något ruttet inom sig. Vem som helst. Var som helst.

Samtidigt kanske det innebär något positivt. Den där jävla rasisten kan vara världens bästa morfar, samtidigt som en annan sida av honom är svart. Om man går med på den tanken behöver man inte se människor i svart eller vitt, som goda eller onda som antingen ska älskas eller hatas. I princip alla har något gott inom sig och behöver hjälp att arbeta bort det dåliga. Hoppas inte vår nya regering glömmer bort att fler poliser och hårdare straff varken minskar klyftorna eller hjälper de som kommit snett här i världen.

Spännande, när jag började skriva det här inlägget kände jag att jag verkligen var förbannad på alla onda människor. Sedan mynnade det hela ut i någon slags humanism, undrar hur mjuk jag blivit egentligen?

måndag, september 18, 2006

Ett litet steg bort från vardagen

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag gillar när vardagen ruckar på sig lite. När allt det där man sett och gjort tusen gånger ändras för att ge plats åt något annat. Det hände mig precis, och jag älskar det varje gång.

Jag har tränat på gym sedan mitten på mars, och en av killarna som jobbar vid disken har tagit emot mitt träningskort massor av gånger. Vi har sällan utbytt mer än de där vanliga hälsningsfraserna, och rutinen är att jag när jag är färdig med träningen plockar mitt kort, säger "tack och hej och ha det bra"-repliken alla känner så väl. Fast idag fick jag en knäpp som gjorde att jag började snacka med snubben om att det var en halvtimme kvar till stängningsdags.

Det ena samtalsämnet ledde till det andra, och snart stod det klart att killen var riktigt intresserad av psykologi och lätt hade läst fler böcker i ämnet än jag. Han sken verkligen upp när han fick höra att jag läser psykologprogrammet, och det slutade med att vi pratade i tjugo minuter och kom varann närmre på den stunden än vad vi gjort under ett halvårs
"tack och hej och ha det bra" fram och tillbaka.

Tänk att det lika gärna kunde varit så att jag bara gjort som jag brukar och stuckit hem. Ibland lönar det sig att göra det där lilla extra, prova så får ni se att vad som helst kan hända!

söndag, september 17, 2006

Keine Helg

Som jag skrev i fredags natt var det en tung skolvecka, vilken tur att man kan vila upp sig över helgen. Eller?

Jobb i fredags kväll, gymmet på lördag morgon, tvätt hela lördageftermiddagen, jobb från åtta till fyra på söndagen, röstning efter det och nu är jag tvungen att göra lite skolarbete på söndagkvällen innan jag kilar iväg till en polare för att kolla på Hostel...

Tur att det finns folk som kan göra en sotis på Göran Hägglund, påstå att spargrisen ovanpå bokhyllan ser ut som ett bröst och
muntra upp en bara genom att finnas nära. Baby, I love your way! Nu klarar jag mig nog till nästa helg (den lediga).

Kassaetikett, lektion två

Det är faktiskt inte okej att snacka i telefon och bete sig som om expediten inte existerar samtidigt som man betalar. Det är ungefär lika respektlöst som om man träffat en kompis på stan och tittat ner i marken samt pratat i sin nalle under tiden som man hälsat.

lördag, september 16, 2006

Puh!

Efter en ganska hektisk skolvecka skulle det varit skönt att bara slappa i soffan hela återstoden av fredagen. Men icke, istället fick jag dra direkt från skolan till mitt extrajobb på macken där jag stod från fyra till tio. Mellan fyra och åtta var det en konstant ström av kunder, så samtidigt som det var jobbigt gick det åtminstone fort. Nu är jag så slut att jag inte ens orkar vara fyndig, så nattinatt och på återseende!

onsdag, september 13, 2006

Är man gammal nu? (del två)

Jag var på födelsedagskalas hos morsan och farsan ikväll, och där blev jag utskrattad av min trettonåriga systerdotter för att jag fortfarande inte bytt ut min "gamla" mobil (detta skriver jag inom citationstecken eftersom jag inte tycker den är så värst gammal). Den som jag tycker är rätt så... snygg? Det var liksom ett hånskratt jag utsattes för, och plötsligt undrade jag om hon tyckte att jag var lika mossig som jag kunde tycka att vissa vuxna var när jag själv var tretton. Ibland är det spännande hur snabbt tiden kan gå.

tisdag, september 12, 2006

Terapi, timme två och tre

Igår var det dags igen, och nu började dubbeltimmarna. Det var en session som man lämnade väldigt vimmelkantig. Det är svårt att beskriva för någon utomstående, men insikterna man kan bli hjälpt till är omvälvande. Jag satt och lämnade ut mig, berättade om en hel del som är jobbigt för mig samt hur jag upplever en massa olika saker. Jag hoppade från det ena till det andra och babblade på för fullt.

Efter att ha lyssnat en hel del och ställt lite följdfrågor hit och dit plockar min terapeut fram ett papper, drar ett enkelt streck och skriver några ord under varje ände av strecket. Hon förklarar hur hon tänker sig det hela, och jag bara stirrar. Stirrar medan såååå många olika saker får ett samband och sammanhang, såna grejer som jag aldrig anade skulle ha med varandra att göra får sin förklaring.

Något inom mig revolterar mot att allt det som känts så komplext och (stundtals) oöverkomligt bara kan sammanfattas så där simpelt, hur någon som känt mig i ett par timmar kan göra något så enkelt av en stor del av ens inre. Bara några streck och ord på ett tomt papper. Samtidigt går det inte att motsäga logiken, och någonstans känner jag att det klickar när insikten ger lugn och styrka.

Det är som om jag redan fått kraft och mer kontroll över det som inte fungerat för mig. Och det var bara timme två och tre av femtio. Gissa om det ska bli kul att fortsätta?

Hur man utvinner sperma ur djur

Jag brukar inte posta länkar här i min blogg, men ibland skickar kompisar grejer som man tycker är så viktiga att världen borde få veta mer om dem. Till exempel hur man får fram sperma till inseminering av djur, man kan ju inte ge tjurar en porrtidning och en mugg som man gör med människor.

Kostcirkeln

Kom precis hem och har bråttom till en polare för att se MFF-HIF, så jag slängde i mig en proteinshake och lite överblivna chips från Requiem For A Dream-kvällen häromdan. För tillfället kokar jag upp lite vatten för att få i mig pasta med. Protein, fett och kolhydrater, har jag inte täckt behovet då?

måndag, september 11, 2006

Requiem For A Dream = ångest

Alla utom jag hade sett den här filmen, så jag samlade tre polare som (ot)roligt nog inte heller hade sett den. Först förstod jag inte varför den är höjd till skyarna eller uppfattas som hemsk, filmen kändes mer som en komedi än en antidrogfilm. Fast till slut förstod man varför den första halvan kändes som slapstick medan den sista tredjedelen drog ner en i ett svart hål: Aronofsky har på ett riktigt mästerligt sätt lyckats förmedla känslor med hjälp av filmmediet. Hela berg- och dalbanan som en narkomankarriär kan liknas vid. Det är inte många som lyckas med det, men med sitt bildspråk gjorde han så att filmen verkligen kändes.

Slutet gjorde nästan fysiskt ont, och när eftertexterna rullade satt vi tysta, tysta. Det är inte ofta en film gör så att man blir så nere.

söndag, september 10, 2006

Kan ett spel vara bättre än filmen?


Man är inte ute på alldeles för djupt vatten om man påstår att kultur har någon slags hierarkisk struktur, där böcker är finare än filmer, som i sin tur står över Tv-spel. Som tur är börjar den synen luckras upp mer och mer, men det är långt ifrån jämställt än. Även om jag inte tycker att en konstform alltid är bättre än en annan kan jag hålla med om att filmer baserade på böcker sällan blir bättre än förlagan. Det enda undantaget jag kan komma på är Coppolas Bram Stoker's Dracula som är bra mycket mer levande än den torra dagboksromanen den är baserad på.

Även om ni kanske inte visste det finns det en slags hierarki i spelvärlden med, där filmlicensspel huserar lite längre ner på skalan eftersom de sällan är lika bra som sina konkurrenter. Därför är det kul när man är med om undantag. Och här snackar vi inte om ett sp
el baserat på en film som ändå blivit bra i slutändan, utan till och med om ett spel som är bättre än filmen det är baserat på! The Warriors är en gängrulle från 1979, en slags roadmovie där The Warriors ska lyckas ta sig hem till sitt område i New York utan att råka illa ut bland alla andra gäng som befolkar staden. Även om den var underhållande är den rätt så tunn och i stort en bagatell. Spelet från 2005 har däremot mycket mer substans och bättre karaktärsskildringar i och med att man får spela igenom allt det som hände innan filmen tar sin början, lära sig hur gänget bildades, medlemmarna värvades och så vidare. Man får även "spela filmen", men det utgör bara de sista procenten i spelet. Alltså är spelet en mycket fylligare upplevelse.

De som läst min blogg vet att jag gillar när saker inte riktigt är som de brukar eller borde vara, och det här är ett fint exempel på det.

lördag, september 09, 2006

Att känna sig som en geek

För oss som vuxit upp med Star Wars-trilogin är det något magiskt över Luke Skywalker, hans kamp mot den onde Darth Vader samt de tokroliga robotorna C3PO och R2-D2. Liksom, vad är Sagan om ringen jämfört med lasersvärdssvingande och Stormtroopers? Oj vad man kan ha fel ibland.

Igår försökte jag inviga en person som inte sett filmerna i den magiska Stjärnornas Krig-världen. Tji fick jag. Redan från första minuten befann jag mig mitt i en kanonad av smädelser värre än asteroidbältet Han Solo tvingas navigera Årtusende falken igenom. Hann vi så långt? Icke, när Java-folket dök upp under den första kvarten och jag fick höra något i stil med "Hallå, de har självlysande röda ögon" insåg jag att det inte fanns mycket att göra åt saken.

Jag svalde stoltheten, plockade ur dvd-skivan och insåg att det kan finnas mer än ett perspektiv på en tjugonio år gammal science fiction-rulle.



fredag, september 08, 2006

Pröva det här

Om ni åker samma busslinje ofta och inte har något speciellt för er när ni sitter där en dag, prova då att bara blunda och ta in ljuden runtomkring, känn varje gupp, stopp och sväng och försök gissa er till var bussen är när ni öppnar ögonen. Om man har riktigt bra koll kan man följa resan ända från Lund till Malmö. Sist var jag så trött att jag höll på att somna, vilket gav det hela en ännu mer mysig känsla när jag öppnade ögonen och var på Södervärn.

torsdag, september 07, 2006

Varför jag inte kollar på tv

Igår blev det lite Idol till maten, och precis när man börjar komma in i det så sätter den där förhatliga reklamen igång. Klart man zappar vidare. Ah, Family Guy på ZTV, en rolig scen. Så fort man börjar njuta av den kommer det reklam. "What the fuck!", som Denis Leary skulle ha sagt. Sedan har man ju hört av kompisar att risken alltid finns att man mitt i all kanalbläddring glömmer bort vad det var man började titta på (och följaktligen missar resten av programmet man satte sig ner för att se).

Men men, det där Idol kanske jag kommer att fortsätta titta på. Såhär efter ett par års bekantskap börjar Kishti växa på mig, och det är något visst med att se folk fläka ut sig och riktigt äkta känslor inför kameran. Ja, jag erkänner: jag får gåshud när folk blir sådär överlyckliga över att ha gått vidare, och tycker synd om de som gråter hjärtskärande och inte riktigt fattar hur dåliga de egentligen är. Jag är inte stolt över det, men så är det. Jag bryr mig.

Today, I pissed people off!

Idag ägnade jag och min grupp i klassen oss åt ett underhållande och adrenalinhöjande litet experiment. Den här terminen läser vi socialpsykologi och måste utföra lite observationer, så vi ville testa vad folk gör när de utsätts för non-konformt beteende. Vad gjorde vi? Jo, vi planerade noggrannt och begav oss sen till en bankomat vid lunchtid. Sedan försökte vi ignorera kön bakom personen som plockade ut pengar och istället bilda en egen kö bakom pengautplockaren. För att variera det hela prövade vi att vara färre än den äkta kön, lika många samt fler.

Samtidigt som det var nervöst var det rätt skoj att spela dum, och det blev roligare ju fler gånger vi gjorde det (och ju mer adrenalinnivån i blodet höjdes). Att möta en arg persons "Du, kön är här" med "Jaha, jag trodde det här var kön" och peka på fyra personer bakom en som är med på det hela är lite absurt, läskigt samt riktigt underhållande. Och det absolut bästa försöket var när vi en efter en bildade en fem personer lång kö bredvid den "äkta" som innehöll fyra stackars offer som såg lite förvirrade ut och sedan snällt ställde sig bakom oss.

onsdag, september 06, 2006

Cars (och lite glädje)

För ett par timmar sedan såg jag Cars. En Disneyfilm... om bilar. Jag såg en tecknad Disneyfilm om bilar, med en story vars slut man kunde räkna ut rätt så snart. Och ändå satt jag och mös i salongen, en gnutta rörd. Varför? För att det var en fin film, som försökte lära ut att pengar och berömmelse inte är värt något om man inte har vänner att bry sig om och en Porsche att älska; de där sanna värdena som kan vara lätta att glömma bort ibland. Tack till polarn som drog med mig på något som jag aldrig skulle valt att se själv.

Jag kom att tänka på något annat med. För ett par år sedan hade jag nog skrattat rått om någon fått mig att se den här filmen, och sedan fällt några cyniska kommentarer under tiden jag såg den. Fast jag tror bestämt att det är något annorlunda med mig nuförtiden, och det har jag en viss person att tacka för. Du vet vem du är!

Olika perspektiv

Idag, när jag promenerade i Lund och insöp den där söta, lite kvalmiga doften som jag förknippar med höst, mysiga, ljumna kvällar och Type O Negative fick jag veta att det var duvskit jag avnjöt. Japp, så är det, mitt sällskap rynkade på näsan och beklagade sig, och på det viset fick jag veta att den där doften som jag gillar kommer från kloaken på fåglar.

måndag, september 04, 2006

Terapi, timme ett

Japp, då har jag klarat av min första terapisession. Den här gången blev det bara en timme, fast resten av terminen ska det bli två timmar i stöten så jag hinner bli klar till nästa sommar.

Det var lite konstigt att sitta och prata om allt det som är allra jobbigast för en med någon som man bara träffat på en provtimme innan. Ändå tog det inte lång tid innan ens innersta tankar rann ur en och ut i luften. Kanske inte lika illa som varet ur ett sår, men åtminstone likt sur mjölk ur ett gammalt, gammalt paket.

Det var befriande att kunna berätta om allt det man skäms för och kanske inte vill att någon annan ska veta. Nu hoppas jag bara att jag kan få hjälp med att förstå vad som gjort mig till den jag är och bryta mina mönster i nuet. Men en sak är säker, och det är att allting kändes bra mycket bättre direkt efteråt; bara att prata ut var skönt, så när jag väl börjar jobba med mig själv kanske jag blir bra ändå.

Fallskärmshopp från Turning Torso

För inte så länge sen gjorde Felix Baumgartner först ett fallskärmshopp ner på Turning Torso. Sen hoppade han från själva byggnaden, innan han stack iväg från lagens långa arm. Sådant här händer säkert ofta runt om i världen, fast eftersom det den här gången skedde i lilla Malmö där jag bor tyckte jag det var värt att posta! Dessutom är filmen rätt så snygg.

söndag, september 03, 2006

Finaste skivomslaget någonsin

Tänkte bara dela med mig av ett av de vackraste skivomslagen jag vet, Cradle of Filths debut The Principle of Evil Made Flesh från 1994. De mer extrema hårdrocksbanden har ofta rätt så tråkiga, tecknade omslag som på något sätt går stick i stäv med musiken. Omslaget till Cradles platta lyckas vara vackert, brutalt och erotiskt på en och samma gång.


lördag, september 02, 2006

Jag är en superhjälte

Av någon anledning, terapin kanske kan säga varför, är jag en sån som alltid väntar till sista sekunden med att sticka hemifrån. Lik förbannat missar jag aldrig tåget eller bussen. Jag glider alltid på precis innan dörrarna stängs. Jag börjar på allvar tro att jag är en superhjälte, vars specialförmåga är att hinna med bussar och tåg. Fast hur ska jag kunna använda mina krafter för att hjälpa mänskligheten?

Alla superhjältar jag känner till (och de är många) bekämpar brottslighet, och jag vet inte riktigt hur min gåva skulle kunna bidra till något sånt. Annars får jag bli superskurk, vara den där som förpestar busschaufförernas liv genom att tvinga dem att öppna dörrarna precis när de ska åka. Fast helst vill jag vara till hjälp, så säg till om ni kommer på något.

Man vill ju helst bli älskad, och först om man inte blir älskad försöker man bli fruktad. Stackars superskurkar, stackars Lex Luthor, Joker, George Bush, Usama Bin Laden och Saddam Hussein, det var nog ingen som älskade dem tillräckligt.

Avundsjuka

Karolina Lassbo, en dam med en grymt läst blogg, tipsade på TV om att man inte ska blogga på fyllan. För det som kanske verkar som en bra idé när man är full inte är så grym när man nyktrar till.

Därför tänkte jag nu gå emot det där påståendet, anti som jag är. För vad är bäst, att läsa något skrivet av en person som träffar tangenterna fel och får skriva om allting en massa gånger eller något skrivet av en person som har en massa att säga men aldrig riktigt lyckas lämna ett personligt avtryck i texten?

Det är något som känns lite orättvist med att person som inte har något att säga har annonsörer, medan andra inte erkänns. Jaja, jag har förklarat fenomenet med att det tydligen finns popcornbloggar. Precis som det finns popcornfilmer (t.ex. Armageddon eller Men in Black) finns det popcornbloggar, sådana där som det är skönt att läsa när man inte vill tänka något extra.

Och ja, jag erkänner att jag är avundsjuk. Det är trist att det finns så många som får så mycket uppmärksamhet trots att de inte har så mycket att säga. Fast själv har jag inte så mycket att komma med för tillfället, förutom att jag snubblat på tangenterna en miljon gånger. Samt att jag stolt eller ej bräckt mitt suparrekord. Ikväll blev det lätt mer än tjugo av polarens puliga Jordgubbs- och Turkisk Peppar-shots. Att jag över huvud taget är vid medvetande är någon form av prestation som jag inte vet om jag ska vara stolt över.

Hur som helst hoppas jag att jag bevisat att det trots allt går att blogga någorlunda meningsfullt på fyllan, eller vad säger ni?