lördag, mars 31, 2007

Psykosomatik

Tänk, jag är så snål att jag blev sjuk lagom tills när jag skulle behövt förlänga gymkortet med ett år. Nu har jag snart inte kunnat träna på en vecka.

fredag, mars 30, 2007

A new low

Jag minns att kvällstidningarna i England fick mig att haja till när jag var där 1999, och såg att de transkriberade larmsamtalet från en kvinna som blev dödad av sin man. Jag tyckte det var riktigt osmakligt och läskigt, till viss del på grund av att jag inte sett något liknande förut. Idag såg jag att en svensk kvällstidning gjort samma sak. Det kan i och för sig hända att de gjort det förut och att jag missat det, fast jag ville ändå passa på och gratulera till en ny bottennotering. Grattis!

tisdag, mars 27, 2007

Barnförbjudna sagor

Visserligen har jag snott den här bilden från en annan blogg, men den är värd att spridas till världen.


måndag, mars 26, 2007

Måsten

En stor del av mitt varande, hur mycket vill jag egentligen inte veta, har gått ut på att göra det jag känner att jag "borde" göra. Inte det jag egentligen vill göra. Det är mycket jag har missat på grund av det, saker jag i efterhand ångrat att jag inte gjorde fast jag egentligen ville.

Antagligen kommer jag aldrig att få veta när det började. Det sitter så djupt inom mig att jag får anstränga mig för att bli medveten om när det händer. Min egenskapade press finns alltid där vid min sida, med piska men utan morot.

Jag bör skriva ett blogginlägg om dagen, annars...? Jag bör inte supa mig för full för ofta nu när jag tränar, annars...? Jag ska ställa upp på det folk ber mig om, annars...? Jag ska inte missa tentor, för då...? Jag ska inte träna bakfull, för då...? För då VAD? För ANNARS?

Som ni kanske förstår är det något slags villkor inblandat. OM jag inte lever upp till mina höga (oftast för höga) krav ÄR jag dålig. Det finns inget mellanting, om man inte är perfekt är det detsamma som att vara dålig.

Den här drivkraften att vara till lags, att inte göra "fel", har jag dissekerat i min egenterapi. Och jag har nog lyckats till viss del, nu för tiden kan jag ibland bli medveten om när jag gör saker för att jag "borde" respektive för att jag verkligen vill. Och man kan fela utan att vara fel. Men det är en hård kamp.

I lördags sket jag i allt det där. Jag drack en del, fast jag inte "borde" ha gjort det. Vad hände? Ingenting. Dagen efter tränade jag hårt, fast jag inte "borde" ha gjort det. Vad hände? Ingenting. Jag har skrivit blogginlägg varannan dag den senaste tiden, fast jag "borde" göra det oftare. Vad har hänt? Jag har haft fler läsare än vanligt.

The battle rages on...

lördag, mars 24, 2007

One moment in time

Jag sitter i fönstret här i min vindsvåning och känner solen mot ansiktet, samtidigt som jag lyssnar på Daft Punk och datorspelsmusik från barndomen. Känner hur alla bekymmer, all deppighet, bara smälter bort i en ström av nostalgi, värme och känsla av att allt ordnar sig.

Samma frid upplevde jag för nästan exakt två år sedan. Jag och sambon hade till slut fått tummarna ur och börjat fixa till balkongen. Jag satt på balkongens betonggolv med samma Daft Punk-album i lurarna, pluggade lite men läste mest igenom alla de där Nintendomagasinen från mellanstadiet som jag rotat fram. Det var samma känsla där, nostalgi, värme från glipan som släppte in solljuset samt en känsla av att bara vara utan att något skavde någonstans.

Balkonen blev aldrig färdig, tre månader senare bodde jag inte ens kvar i lägenheten (det bör tilläggas att jag bär skulden till det). Men tänk, man kan vara helt harmonisk i en stund utan att ha en aning om hur ens liv kommer att se ut ett litet tag senare. Kan inte låta bli att undra, vad väntar bakom hörnet efter mitt solande nu precis, som i så mångt och mycket var identiskt med idyllen för två år sedan?

Lika som bär?

Den här är riktigt fin, Putin & Nyqvist!


onsdag, mars 21, 2007

Sushiminne?

Nu är jag inte säker på om det här är äkta eller bara ett skämt, men med tanke på att riset knappast ser ut som bra tillaggat sushiris ska göra så lutar det kanske åt att det här 1GB-minnet finns på riktigt...



tisdag, mars 20, 2007

Glömt något idag?

De senaste två dagarna har föreläsningarna vigts åt något riktigt nedslående. Dokumentären vi fick se igår gjorde så att man vid ett par tillfällen ville gråta. Glöm barn som dör av cancer, olyckor där oskyldiga dör, det vi studerat slår sådana hemskheter. Vad jag pratar om? Jo, demens.

Visst, de flesta vet vad som händer när man får till exempel Alzheimers, likaså jag. Men det här är första gången sedan jag började på utbildningen som jag ställts inför de här sjukdomarna. Och med den kunskapen jag nu har kunde jag (tyvärr) själv förstå hur tragiskt det är när en människa steg för steg, ibland under så lång tid som tjugo år, sakta vandrar in i en dimma som de aldrig någonsin tar sig ur. Och det är inte bara ett lidande för de anhöriga, som ser hur personen de levt med i större delen av sina liv långsamt förändras för att sedan försvinna. Tänk hur det måste kännas för den drabbade själv, att uppleva hur något först inte står rätt till för att sedan långsamt lösas upp.

Och något jag inte visste förrän jag nu lärt mig det är hur mycket av känslolivet som är kvar hos offren medan de högre kognitiva funktionerna först försämras. Bara för att man efter ett tag inte kan ge ord åt det som sker, innebär det inte att man lider mindre för det. Ännu mer upplyftande blir det när man vet att en av fem indivder över åttio år drabbas av demens. Hurra.

måndag, mars 19, 2007

Life's not fair

Jag och polarna hittade det här youtube-klippet häromdagen, och jag måste säga att vissa har övat så hårt att man knappt tror det är sant. En sak till måste sägas, och det är att livet inte är rättvist - om det varit det skulle den här jojo-mästaren ha haft fler groupies än Aerosmith!


söndag, mars 18, 2007

Vad är sanning?

Jag har funderat lite till på mitt förra inlägg. Men kanske är jag för trött, för jag vet inte riktigt hur jag ska få till det jag känner i ord...

För inte så länge sedan såg jag en bild på mig från november 2005 som faktiskt gjorde mig chockad, eftersom jag inte ser helt frisk ut på den. För att illustrera det hela lägger jag in en bild från juli 2006 (dryga halvåret senare) som jämförelse. Det jag började fundera på är om sanningen utifrån hur en person uppfattar den kan vara absolut. Antagligen inte, jag tror att den
är så subjektiv som den kan bli.

När den första bilden togs kände jag inte att jag hade några problem,
visst var jag smal men jag tyckte inte det var något konstigt med det. Tvärtom var jag stolt över hur slimmad jag var. Nu, när jag ser bilden tycker jag faktiskt att jag ser smått läskig ut. Men det är inget faktum som står sig över tid, lika lite som att jag tyckte jag var snygg när jag var så smal är så sant som jag kände det då. Om ytterligare ett år kanske jag ser likadan ut igen, och inte känner att det är något konstigt med det. Så hur ska man kunna vara säker på någonting, när ens egna ramar ständigt förändras?

Det här med bilderna knyter an till funderingarna om mitt sexåriga förhållande i inlägget under det här. Jag tror att det nådde zenit någon gång, för att sedan påbörja en utförsbacke. Alla förhållanden har såklart toppar och dalar, men någon gång måste väl någonting ha hänt som ledde till att det till slut gick som det gick? Eller? Kan någonting knäckas utan att först påfrestas till bristningsgränsen? Det går inte heller att veta, en bro kan rasa efter år av slitage, eller raseras av en enda kraftfull storm.

Det som gäckar mig är att jag antagligen aldrig helt säkert kommer att kunna sätta fingret på vad som gick snett. Visst kan jag ha mina teorier, men eftersom fakta inte är fakta utan bara spekulationer, efterhandskonstruktioner som ändras med tiden, så kommer det nog aldrig att gå att veta.

lördag, mars 17, 2007

Sånt som aldrig går att veta

En låt (vad annars) fick mig att fundera över sådant som inte gått som man tänkt sig i det förflutna. Ibland tycker man sig i efterhand kunna se vartåt det barkade hän, men frågan är om de där tecknen var lika tydliga när det väl begav sig? Förstod man någonting när man var mitt i det, eller är det lättare att se vad som egentligen hände i efterhand?

Ja, jag vet. Det finns inget givet svar på sådana frågor. Man kan sällan se någonting särskilt tydligt när man befinner sig mitt i det, och såhär i efterhand vet man inte hur mycket som är sanna fakta och hur mycket som är efterkonstruktioner. Och ju fler år som går, desto svårare blir det att veta. En sak är i alla fall säkert (no pun intended), och det är att Annika Norlin gjort årets album. Innan det blir 2008 kommer jag nog att ha postat alla låtarna från skivan, och här kommer texten som fick mig att börja fundera. Säkert! är så bra att jag - ordpolis numero uno - har överseende med att Annika inte verkar veta vad skillnaden mellan ett stetoskop och ett mikroskop är.

Korten från Kreta kom, vi ser så glada ut
jag blir så snygg när jag har fått lite färg
vi plockar svamp i skogen med andra par
och vi går genom daggstänkta berg

Fallera. Varför faller vi aldrig
Fallera. Bara lite i taget
våran lägenhet, vi har
precis lagt om golvet
det tog så lång tid, orkar inte riva upp det

Det är fest, vi har kräfthattar på oss
det gör allt värre, du dricker en snaps
varför blir du alltid så full? säger jag, jag är fullare
världens mest långsamma kollaps.
jag såg en annan vid en busshållplats

Jag har synat oss genom ett stetoskop
när det kommer så nära är det bara sådär
när det kommer så nära är det bara sådär

Solen går ner nu, det är nästan helt mörkt
augusti ska bli brittsommar och brittsommar höst
jag älskar dig säger du tveksamt
varför är det ett frågetecken i din röst

I min också, men jag skyller på dig
i min också, men jag skyller på dig

onsdag, mars 14, 2007

Wikipedia

Tänk så mycket nyttigt det finns på Wikipedia:

"Felching is a sexual practice in which semen is sucked out of another person's anus (with or without a straw). The individual sucking the semen may swallow it or pass it, mouth to mouth, to a partner. The colloquial term for the latter act is snowballing."

måndag, mars 12, 2007

Mitt liv som rockstjärna

Den senaste veckan har det inte blivit många nya inlägg skrivna, i princip allt på bloggen har varit sparade inlägg som aktiverats i brist på nytt. Jag har nämligen varit grymt upptagen med att vara rockstjärna. Jepp, det är inte för sent, trots att man varken kan spela gitarr eller är med i ett band. Alla ens metaldrömmar kan fortfarande gå i uppfyllelse. För endast 699kr får man en plastgitarr tillsammans med ett spel till sitt Playstation 2, sedan kan man rocka loss i Iron Man, Smoke on the Water, I Wanna Be Sedated och en massa andra godingar.

Men berömmelsen kan ha en baksida med, och då snackar vi inte bakfyllor och gonorré... Igår battlade jag och en kompis (som också har en gitarr) i sju timmar.

Aj.

När jag kom hem hade jag drabbats av "tetrissjukan" (när blocken faller ned för ens inre öga så fort man blundar) av så pass allvarlig art att jag till och med såg noterna passera när jag hade ögonen öppna. Jag kunde inte sova på över en och en halv timme, och när jag väl somnade fortsatte jag drömma om de där jävla noterna!!! Jag pratade med polaren, och han hade drömt om en låt som aldrig tog slut. Föga förvånande. Man hade kunnat bli psykotisk för mindre. Det var inte ens som vanligt när jag vaknade, och det är först nu framåt kvällen som jag börjat repa mig så smått.

Aja, trots risk för bestående men handlar det som ni kanske förstår om spelglädje av stora mått. Om man kör "bara en låt till" i flera timmar är det något som står väldigt rätt (fel) till. Ni som är sugna på att också kunna rocka loss, kolla nedan (dock kan man glömma att bli lika duktig, killen i videon måste vara den största rocknördstjärnan på planeten).


Boooring!

Jag var och handlade på ICA Maxi tidigare ikväll, och jag kände mig riktigt tråkig. Varför? Jo, för att det blev 226kr, och sedan ett bra tag tillbaka hamnar slutsumman alltid mellan 220 och 240kr. Kanske borde jag variera mina inköp lite mer?

En bild

Jag är ingen fotograf, så det är kul när man får till en fräck bild.

söndag, mars 11, 2007

Himma

Tillbaka från utekvällen, klockan är snart halv fyra och jag är inte det minsta trött. Vad gör man? Det känns lite tomt på något sätt, från kompisarna och ett smockat uteställe till att vara helt ensam i sin lägenhet.

Det är något som är fint med att ha en tjej att komma hem med, halvdäcka ihop med, och sedan mysa tillsammans med när man vaknar och är seg. Den där avslappnade gemenskapen som gör att man kan dela inget särskilt med varandra lika bra som de roliga stunderna, det är en sak som man inte ska ta för givet. Aja, en snabb dusch kanske, sedan i säng med en tidning eller något för att försöka sova.

lördag, mars 10, 2007

Skuggboxning

Såhär kan man se ut när man boxas mot varandra med hjälp av en Wii-konsoll. Fast det framgår nog inte riktigt hur töntigt det egentligen är utifrån bilden...






fredag, mars 09, 2007

Däng honom i väggen!

Jag är verkligen emot dödsstraff, jag lovar. Men ibland... ibland kan man inte låta bli att verkligen önska livet ur någon. Varför? Läs nedan vad som hände i februari när det gjordes en inspektion av en djurägare i Höör. Obs! Känsliga läsare varnas!

"Dessutom fann man en lammunge som gick med ett brutet ben. Enligt intyget står det att 'lammet gick på benpiporna'. Djurägaren uppmanades att fånga in lammet. Han gjorde så och försvann in i ett angränsande utrymme. Anna Forslid följde efter och skriver 'det hördes några rejäla smällar vilka berodde på att X slog lammets huvud mot inredningen. Undertecknad avbröt proceduren och tog lammet, som fortfarande levde med ett öga som hoppat ur ögonhålan, blödande från mun och näsa, och avlivade det med avlivningsvätska'." (taget från sydsvenskan)

Jag frågade mig vad som gjorde att jag blev så grymt förbannad, i vanliga fall försöker jag ha förståelse för förövaren och tänka mig att det finns en förklaring till grymheterna han/hon begått och att man borde hjälpa personen att bättra sig. Att jag inte tänkte så här beror antagligen på att det alltid känns värre när offren är försvarslösa och beroende av sin vårdare, och det är antagligen därför man blir som mest illa till mods när antingen djur missköts av sina ägare, eller när barn blir utnyttjade av sina föräldrar.

torsdag, mars 08, 2007

Drömmar

Hey, de som påstår att drömmar bara är nonsens och inte betyder något speciellt kan väl ta och suga på det här: för ett par år sen, när jag visste att jag kommit in på psykologprogrammet men innan jag börjat, hade jag en intressant dröm. Först var jag inne på något slags rektorskontor där en man med pondus förklarade för mig att jag inte hade vad som krävdes och att jag aldrig skulle klara mig. Den andra delen av drömmen bestod av att jag tillsammans med en annan person irrade runt från byggnad till byggnad, inte hittade rätt och med största säkerhet skulle komma försent till ett upprop eller något liknande.

Inte vet jag, en person som inte känner mig skulle kanske säga att drömmen inte behöver betyda någonting. Fast om man som jag har en tendens att ha höga krav på sig samt oroa sig för att man inte ska räcka till är drömmen ovan en rätt så logisk konsekvens av att man inte pluggat på tre år och snart ska börja på en utbildning med hög status.

onsdag, mars 07, 2007

Tickle me Emo

Den här reklamfilmen för Elmos kusin Emo från "Depresse-A-Me Street" är totalt klockren. Ni som inte är nere med Emo-grejen kan även få ut lite av det hela med hjälp av wikipedia:

"When referring to a person's personality and attitude, most definitions of emo hold that an "emo person" is candid about their emotions, sensitive, shy, introverted, broken-hearted, glum, and often quiet."


Faith would be good sometimes

Idag kollade jag på en hjärna, vilket var fascinerande på många sätt och vis. Men samtidigt var det lite deprimerande med. Efter drygt fyra terminer på utbildningen har man fått någon slags respekt för och romantisering av psyket. Ett medvetande är så stort och kan så mycket, bara med tankens hjälp kan man förflytta sig till andra sidan jordklotet. Minnen, känslor, kunskap, det ryms så mycket i en människa, och då har jag inte ens gått in på personligheten som är unik för varje individ.

Allt det speciella kändes inte så magiskt längre när det låg där, dött, slemmigt och kallt. Om man inte har mycket mer tro än vetenskapen känns det som att själen sitter i hjärnan. Och att något så fint och unikt kan reduceras till något så litet och världsligt, en klump av en del protein (fast mest fett), det var inte särskilt upplyftande.

tisdag, mars 06, 2007

Om Mario varit psykotisk...

...kanske det sett ut såhär?


Billig lyx

Jag var på IKEA i helgen, och jag bryr mig inte hur många vuxenpoäng det är på att befinna sig där frivilligt - jag hittade nämligen någonting för endast 199kr som jag bara var tvungen att ha. Och nu hänger den här hemma! Skönt att den till och med är sned på bilden, så slipper jag som är neurotisk lida över att mitt exemplar här hemma också är snett...



måndag, mars 05, 2007

Gissa bilden 2

Jahapp, då var det dags igen. Den här var lite klurigare, så det ska bli kul att se vem som knäcker nöten. Vinnaren får... nja, ingenting mer än äran egentligen.




What are you buying?

Det här klippet lär bara vara jättekul för de som spelat Resident Evil 4 (topp tre av alla spel någonsin), men ojojoj vilken bra - och rolig - imitation av the merchant.


söndag, mars 04, 2007

Insändaranalys

Häromdagen stod det här att läsa i Metro:

"Kundvagnar kan sprida sjukdomar
Smitthärdar. Kundvagnar och kundkorgar kan sprida allvarliga sjukdomar. På kundvagnarnas handtag kryllar det av bakterier, för att inte tala om de snuskiga kundkorgarna. Butiksägare kan bli anklagade för spridande av smitta. Hälsoskyddsinspektörer tycks ha missat denna smittorisk. Ett agerande från er sida förväntas."

Nu vet jag att jag som blivande psykolog har en tendens att överanalysera saker och ting, men jag kan inte låta bli att tänka att det skulle varit kul att sätta sig ner och ta ett snack med den här personen. Visst, många av oss (jag inkluderad) har tänkt tanken att de där handtagen kan vara rätt så äckliga. Fast för de flesta stannar tanken där. För att lägga ner arbetet på att skriva en insändare till en tidning tänker jag mig att det är något som författaren tänkt på rätt så ofta - det är ju inte så att man skriver en insändare om en trivial grej, utan snarare om något som berört en starkt eller som man ofta tänker på. Därför är det inte alltför långsökt att tänka sig att den här personen lider av smutsiga handtag, kanske till och med så mycket att han känner obehag eller undviker att använda sig av kundkorgar? Det kanske även finns andra saker som den här personen inte tycker om att ta i? Kan man då börja prata om tvångstankar och liknande? Visst, det är klart, kanske har författaren till insändaren ett problem som han skulle behöva ha hjälp med.

Fast jag vill poängtera att det här bara är spekulationer. Det kan faktiskt - som i så många fall - bara röra sig om en jävligt gnällig person som inte har något bättre för sig än att skriva dryga insändare. Det i sig innebär inte att man är sjuk. Kolla bara på mig, jag skriver blogginlägg om insändare som vilt främmande människor skickat in till Metro...

lördag, mars 03, 2007

Even Steven

Saker och ting har en tendens att jämna ut sig för mig, om jag förlorar något så får jag tillbaka något annat och så vidare. Jag fick till exempel 1700kr för att skrota bilen, vilket jag glatt tänkte kunde gå till ett nytt gymkort eller en ny mp3-spelare. Tänk då vilken glad överraskning att jag när jag kommer tillbaka ser att någon tagit framhjulet på cykeln jag lånat av min polare... Varför kan inte folk låta andras saker vara ifred?!! Jaja, totalt sett gick jag åtminstone 1000kr plus, det ska bli spännande att se om de också försvinner eller om jag får behålla dem...

R.I.P.

Idag, efter en lång tids sjukdom, kom de från bilskroten och hämtade min gamla 440. Den hade kanske gått att fixa för en billig peng, fast eftersom den är gammal hade säkert sak efter sak som behövt fixas dykt upp. Och eftersom jag är student har jag varken pengar eller tid att hålla på med ett stackars renoveringsobjekt.

Jag var beredd på att det skulle känn
as lite när den försvann, men inte så mycket som det gjorde. När jag plockade ut lite småsaker ur bilen kom en massa minnen tillbaka. Den bilen har ändå varit med i arton år, ända sedan jag var nio. Alla semestrar nere i varma Belgrad med släkten, den där gången när jag blev så full på skolavslutningen att jag fick ringa efter min pappa som kom och hämtade mig och resten av kompisarna. På slutet blev bilen min, och under en väldigt speciell sommar körde jag 850km fram och tillbaka för att få vara en dag med personen jag var dödskär i. Doften av den där svarta Wunderbaumen kommer att locka fram speciella minnen så länge jag lever, babe.

Det var några av de sakerna som hänt i Volvon som ploppade upp först i mitt huvud, och det är bara toppen av ett isberg. Nu är bilen snart död. Jag hade hoppats på att delarna skulle få leva vidare i
någon annan Volvo, men han som kom och hämtade den sa att den bara skulle skrotas eftersom ingen lagade sådana bilar längre. Därför slet jag loss en del som minne.

R.I.P., tänk att en bil kan betyda så mycket.

fredag, mars 02, 2007

Veckans låt

Veckans låt är utan någon som helst konkurrens Robyn/Kleerup-samarbetet (finns som Kleerup-singel samt på Robyns UK-släpp av sin platta) With Every Heartbeat. Just på grund av albumet Robyn från 2005 är Robyn min mest spelade artist här hemma med 523 spelningar, och den nya låten är precis mer av det som gör henne så bra; bra produktion, bra musik och texter som egentligen hör hemma i sorgligaste balladen. Kolla även in With Every Heartbeat (Punks Jump Up Remix), som jag nästan fastnat ännu mer för, den får låten att påminna starkt om Madonna när hon var som bäst i början på åttiotalet.

"We could keep trying, but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back
And it hurts with every heartbeat"


torsdag, mars 01, 2007

Dagens kvällstidningsord

Mannen som den senaste tiden attackerat folk ute i Limhamn kallas "Knivjoggaren". Vete fan om de inte lyckats den här gången, jag är nämligen inte lika förbannad som jag i vanliga fall brukar vara...

I don't sleep well

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men jag kan inte sova. Det är illa, för utan sömn är jag långt ifrån mig själv. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft långvariga sömnproblem förut, så jag får hoppas att det här inte håller i sig.

Det kvittar att jag är trött under kvällen, när jag lägger mig och det är mörkt omkring mig börjar tankarna gå runt. Och inte på det där jobbiga "jag måste somna snart eftersom jag ska upp tidigt och måste få sömn", där tankarna bara kommer fast man inte vill. Närå, jag är pigg och bara ligger och tänker. Vissa kanske skulle säga att det är bra. Kanske jag också, om det inte varit för det lilla förbehållet att jag behöver sova om jag ska klara av att gå upp halv sju imorgon och vara i skolan från åtta till tre.

Det skulle varit lite lättare att förstå om det funnits någon rimlig förklaring till det här. Men jag snusar knappt något längre. Dricker inte kaffe på kvällen. Jag är ledsen, visst, men jag är inte definitivt inte deprimerad. Än så länge kan jag bara komma på två förklaringar, den ena är som sagt att jag kanske börjat få igång mina tankar efter många års dvala. Den andra är att jag inte är van vid att somna och inte ha en aning om när jag kommer att känna någons närhet i sängen igen.

Oh well, det är nog dags att försöka igen... livet är långt och någonting lär man sig säkert förr eller senare. Ha det så fint alla ni som är på gång att komma i säng, ni som ligger och vrider på er och även ni som redan lyckats susa iväg med J. Blund.